Samtycket som öppnar dörren

Inte om data finns, utan vem som släpps in

Mätvärdena för en anläggning finns. De är insamlade, validerade och levererade till Elhub, och de ligger där oavsett vem som frågar.

Frågan är en annan: vem får se dem, hur mycket, och hur länge?

Det är inte i första hand en teknisk fråga. Det är en fråga om vem som äger beslutet, och svaret på den norska marknaden är slutanvändaren. En aktör som varken är nätbolag eller elhandlare för mätpunkten kan få tillgång, men bara för att någon har sagt ja. Rollkoden heter AG, tredjepart.

Förtroendet ligger hos utfärdaren, inte hos den som frågar

Här ligger det som är värt att förstå, och det är lätt att missa eftersom det ser ut som en detalj i ett inloggningsflöde.

Slutanvändaren loggar in med BankID hos Elhub. Inte hos aktören som vill ha data, och inte hos leverantören som har byggt lösningen.

Skillnaden är hela poängen. Hade inloggningen skett hos aktören hade användaren behövt lita på en part hen kanske aldrig hört talas om, och aktören hade suttit med ett ansvar ingen vill ha. I stället sker bekräftelsen hos navet, med en identitet användaren redan använder för att logga in i sin bank.

Det gör samtycket till något användaren ger till Elhub om en aktör, inte något användaren ger till aktören. Den vändningen flyttar förtroende från en plats där det är dyrt att bygga till en plats där det redan finns.

Samtycke är inte en kryssruta

Ett samtycke som bara är "ja" är värt lite för båda parter. Det som gör detta användbart är att det är avgränsat i tre riktningar samtidigt.

Omfattning. Användaren väljer vad som delas, inte bara om något delas.

Vilka mätpunkter. Har man tre anläggningar betyder ja till den ena inte ja till de andra.

Tid. Samtycket har en start och ett slut från dag ett. Starten är inflyttningsdatumet på mätpunkten, alltså den dag användaren faktiskt blev ansvarig för den. Slutet ligger tre år fram som standard.

Tidsavgränsningen är den viktigaste av de tre, och den som oftast saknas i system som inte är byggda för detta. Ett samtycke utan slutdatum är inte ett samtycke, det är en överlåtelse. Här löper det ut av sig självt, och kan återkallas dessförinnan.

Utgången kommer utan förvarning

Här är detaljen som gör tidsavgränsningen till ett arbetsmoment och inte bara en inställning: Elhub varnar inte när ett samtycke närmar sig sitt slut. Det upphör, och det är allt.

För slutanvändaren är det oftast rätt. Ett samtycke som löper ut för att ingen förnyade det är mekanismen som fungerar som den ska.

För den som har byggt något på data är det en annan sak. Ett dataflöde stannar ett datum ingen bevakade. Det upptäcks som ett fel, inte som en deadline, och felsökningen börjar på fel ställe: i integrationen i stället för i kalendern. Tre år är dessutom tillräckligt lång tid för att alla som var med när samtycket gavs kan ha bytt arbetsuppgifter.

Ansvaret för att komma ihåg ligger alltså hos aktören, inte hos navet. Det är inte orättvist, men det måste vara någons jobb, och "någons jobb" är en dålig plan när datumet ligger tre år fram.

En sak till som är värd att lägga märke till

Mätpunkter som det redan givits tillgång till visas som givna.

Det låter trivialt. Det är det inte: utan den visningen kan en användare ge samma tillgång två gånger utan att veta om det, och en aktör kan be om något hen redan har. Gränssnittet som visar vad som redan är givet är det som gör att användaren ser sin egen situation i stället för bara formuläret framför sig.

Inträdesbiljetten är mindre än folk tror

För aktören som vill ta emot sådana samtycken är kraven blygsamma: ett GLN-nummer och en retur-URL som är vitlistad hos Elhub.

Det är värt att säga högt, eftersom förväntan oftast är en helt annan. Många antar att tillgång till mätdata förutsätter ett integrationsprojekt med tillhörande budget. För den här rollen är det inte så. Tröskeln ligger inte i tekniken.

Den ligger i det som kommer efteråt: att ta emot data, förstå formatet, och göra något vettigt med det.

Historiken kommer, men inte med en gång

När samtycket är på plats hämtas historiska mätvärden genom en egen process, BRS-NO-315. Den är asynkron. Förfrågan går in, och värdena kommer när Elhub har dem klara.

Det får en konsekvens för alla som bygger ett gränssnitt på detta, och den är lätt att missa: skärmen måste säga att värdena är beställda och på väg. En tom graf direkt efter att användaren gett samtycke ser ut som ett fel. Det är det inte, men användaren har inget sätt att veta det om ingen säger det.

Det här är ett generellt mönster i energidata. Mycket av det som ser ut som en uppslagning är egentligen en beställning.

Där vi har byggt det

AG-rollen är den som den här artikeln handlar om, och Tvimenning har systemgodkännande i den. Utan den är inget av det ovan möjligt i praktiken: samtycket kan ges, men det finns ingen på andra sidan som kan ta emot det.

SAMTYGD är integrationslagret som gör jobbet, och det är inte ny kod. Kärnan har varit i aktiv produktion sedan 2019, blev Elhub-godkänd 2020 och står i produktion i dag för Elhub-mätdata. Mot Elhub täcker plattformen alla nio marknadsroller.

Det är här artikelns egen poäng landar. Tröskeln ligger inte i GLN-numret och retur-URL:en. Den ligger i det som kommer efteråt, och det är precis det lager SAMTYGD är: meddelandena översätts mellan interna format och BRS-formaten, så att det som kommer in från Elhub blir något ett verksamhetssystem faktiskt kan använda. Integrationerna är skrivna av folk som har gjort det här jobbet från andra sidan bordet, hos energibolag.

Självbetjäningssamtycke är i produktion. Slutanvändaren loggar in med BankID hos Elhub och väljer själv omfattning, mätpunkter och varaktighet. Varning inför utgång hör till samma jobb, just därför att navet inte gör det, men den delen återstår.

Resten av artikeln är inte en beskrivning av vår lösning. Den är en beskrivning av hur samtycke fungerar på den norska marknaden, och den gäller oavsett vem som bygger på den.