Hålen som måste fyllas

Ett hål är inget alternativ

Mätvärden ska levereras. Ett värde som saknas, antingen för att mätaren inte svarade eller för att valideringen avvisade det, kan inte stå tomt genom kedjan. Avräkningen behöver ett tal.

Då estimeras det. Det är andra steget i VEE, och det är ingen nödlösning, det är en del av standarden.

Beräkningen sker i en kaskad på sex steg, utifrån historiska mönster. Kaskaden provar det bästa underlaget först och faller nedåt: samma mätpunkt tidigare, motsvarande perioder, mönster från jämförbara punkter. Ju längre ner i kaskaden ett värde är beräknat, desto svagare är underlaget.

Märkningen är viktigare än beräkningen

Här ligger den egentliga poängen, och den är lätt att missa eftersom beräkningen är den roliga delen.

Ett estimerat värde som inte är märkt som estimerat är värre än inget värde. Det ser ut som en mätning. Det summeras som en mätning. Det jämförs med andra mätningar. Och den dag någon ska förklara en avvikelse finns det inget sätt att skilja det som mättes från det som räknades ut.

Därför är det spårbarheten som är kravet, inte precisionen. Kaskaden ska kunna berätta vilket steg ett värde kom från, så att ett estimerat värde alltid kan skiljas från ett uppmätt. Det är den egenskapen som gör att talet tål att användas.

En bra estimeringsmotor är inte den som träffar bäst. Det är den som är ärligast om hur väl den träffade.

När tusen mätare faller ut samtidigt

Enskilda hål är vardag. Massutfall är något annat, och det kräver en egen regel.

Faller många mätare ut samtidigt, typiskt vid ett strömavbrott eller ett kommunikationsfel i ett helt område, estimeras värdena automatiskt och märks som estimerade. Därefter löper fem dygn för att få in de verkliga värdena från mätarna. Kommer de, ersätter de estimaten. Kommer de inte, står estimatet kvar.

Fristen finns för att båda ytterligheterna är dåliga. Utan frist skulle ett estimat aldrig bli slutgiltigt, och ingen kunde lita på att avräkningen var klar. Med för kort frist skulle äkta värden som kom lite sent aldrig få komma in.

Ett saknat tal och ett känt strömavbrott är inte samma sak

Denna detalj är den bästa i hela mekanismen, och den är värd att förstå.

Rapporterar insamlingssystemet "strömavbrott" i stället för bara "saknas", sätts värdet till slutgiltigt estimerat direkt, och femdygnsfristen bortfaller.

Skälet är enkelt när man ser det: vid ett strömavbrott finns inget verkligt värde att vänta på. Mätaren har inte ett värde den inte fick levererat. Anläggningen förbrukade ingenting, eftersom det inte fanns ström. Att hålla en frist öppen för data som per definition inte kommer är att låtsas att saken är oavgjord.

Systemet beter sig alltså olika beroende på hur mycket det vet om orsaken, inte bara om utfallet. Det är en högre ambition än de flesta datamodeller har, och den betalar sig i färre öppna ärenden.

Vad detta kräver av insamlingen

Poängen ovan har en konsekvens uppströms som är värd att säga högt.

Skillnaden mellan "saknas" och "strömavbrott" finns bara om insamlingssystemet faktiskt skickar den. Ett HES som rapporterar all frånvaro likadant gör att varje utfallsärende måste behandlas som oavgjort i fem dygn, även där orsaken var känd samma natt.

Det är ett bra exempel på hur kvalitet i en kedja inte bestäms i sista ledet. Motorn kan bara vara så precis som de meddelanden den får.

Där vi har byggt det

Kaskaden på sex steg, femdygnsfristen och skillnaden mellan "saknas" och "strömavbrott" är hur SEFTA gör det. Motorn märker varje värde med vilket steg det kom från, så att ett estimerat värde aldrig kan förväxlas med ett uppmätt längre ner i kedjan.

Den är verifierad mot simulerade marknadsgränssnitt och ännu inte i produktion hos en kund. Det är värt att veta när man läser en beskrivning som denna: mekanismen är byggd och prövad, den har inte stått genom tre vintrar.